Bleknande minnen från en festande helg

Ja den ena festhelgen avlöser den andra men gubben kan fortfarande och är absolut inte så gammal som prästbetyget antyder.
Förra helgen på självaste nationaldagen var det uppträdande på anrika Svea Park i Kaxås och nu denna helg 80-årskalas med hela tjocka släkten kombinerat med en typ "klassträff" med några mossbevuxna gamla reliker från hedenhösskolan i Offerdal.
Klassträffen ägde rum några meter från den vackert belägna fjälltjärnen "Kougstasjön" i de nordvästra delarna av Alsens gamla socken. Träffen var av det okonventionella slaget som länge präglat vår generation av vilsna själar sprungna ur efterkrigstidens materialistiska femtiotal.
Antalet deltagare begränsades till mellan 15 och 20 % av det ursprungliga antalet. Jämställdeheten var noga tillfredställd med fyra karlar och fyra fruntimmer.
Vad som utspelades förtäljer inte historien helt och hållet men nostalgin flödade med en blandning av skratt och gråt. Fram på småtimmarna spelades det lokalproducerad musik där höjdpunkter som "Du e så fin", Siste älgjaktsdan, "På kasa" och "Je funder" inspirerade till en skrålande allsångskör som säkert rörde upp vågor som taktfast kompade oss med sitt kluckande mot vassnäsets rasslande sjögräs i kanten av getansjön.
Men i alla fall var det berikande att se att några av 1957 års barn fortfarande vandrar vidare här i Jämmerdalen och där några faktiskt är både fysiskt och mentalt kapabla till ett halvt dygns hård kraftmätning i mat, dryck och sång. Det kändes faktiskt som att vi vred klockan tillbaka till juni 1973 om man bortser från några strategiskt placerade trivselkilon och ett antal grånande hårstrån på de inte alltför välfyllda hjässorna.
Nej tiden tär på kropparna men själarna är och förblir oförändrade och trots att några av oss inte träffats på 37 år kände vi varandra som syskon, åtminstonde för just den här kvällen.
Men när gryningsljuset började stiga över Kougstasjöns silverblanka vattenspegel startade Kvarnlöfaren Pickupbussen och transporterade pöbeln över skogen till bron där Åfloåns vårflodsstinna strömmar bryter tystnaden i sommarnatten bleka skepnad. Eliasson kom helskinnad hem till torpet i Åflodalen och göken gol så klart att rådjuren rodnade i gryningsljuset medan natten så smånningom blev till dag. Men i morgon kommer äntligen måndagen med stillhet och med ro, medan vardagslunken vaggar oss till sömns i vårt eget lilla bo.

"Du gamla du fria"

Landet lider för tillfället under en nationalistisk yra främst p.g.a. stundande bröloppsspektakel.
Daniel Westling en vanlig simpel bondtölp från Ockelbo kommer att föräras den oerhört töntiga titeln "Ers kungliga höghet, prins Daniel, hertigen av Västergötland". Jag må säga att han måste vara oerhört förtjust i Viktoria när han står ut med allt tjafs, krimskrams, hycklande, och titelsjukdommar utan att bryta ihop. Men förvisso, han kanske är nöjd med att ha sin försörjning ordnat för resten av livet och en möjlighet att flamsa omkring i de mest fisförnäma kretsar som det här landet har att erbjuda. Daniel en man av folket, läser man på löpsedlarna, och det verksar som monarkin ser sin chans att verka folkliga när man accepterar denne vattenkammade, väluppfostrade man till att ingå i den rojalistiska glansen.
Men varför inte löpa linan ut och visa folklighet, tänk om Viktoria fastnade för en halvkriminell, råbarkad invandrargrabb med mörkbrun hy, långt stripit svart hår, ludna armar som är täckta av tatueringar och ärr. Denne blivande gemål skulle komma från någon av våra gettoliknande Stockholmska förorter, med halva släkten inhyst i olika isoleringsbunkrar på Hall eller Kumla. Då kan man tala om integration och lite nytänkande hos det gamla mossbevuxna sällskap som försvarar monarkins galenskap.
Men detta kommer givetvis inte att hända eftersom vi då talar om verkliga klassresor och skillnader i vårt samhälle som de fisförnäma bara talar om när man vill vinna politiska poänger och leverera tomma floskler och slagord.
Nej, jag tycker att monarkin har spelat ut sin roll och all den här uppmärksamheten liknar mest ett skämt från "Hej baberiba".
Mitt upp i detta närmar sig nu landets nationaldag som trots allt har en viktig funktion att fylla. Då får vi tillfälle att sjunga "du gamla du fria" vilket jag faktiskt kan skriva under på att jag är.
Daniel Westling däremot håller på att sälja sin frihet och så småningom även sin ålderdom.
Jag däremot är både gammal och fri och har ni inget annat för er kom till Svea Park i Kaxås den 6 juni skall ni få lyssna till några sånger av och med en trogen skattebetalande undersåte från "Hertigdömmet Jamtland".

"Ljus och Värme"

Norge är härligt land med duktiga vinteridrottare, författare och äventyrsresenärer. Däremot är landet mindre känt inom den lyriska visdiktningens genré där Sverige fortfarande är storebror och kan klappa sig för bröstet med tungviktare som Bellman, Taube, Wreeswiik och Lundell.
Men det finns en legendar inom Norsk vispoesi som gett stort intryck på min enkla person nämligen Åge Alexandersen född den 21 mars 1949. Han är i Sverige främst känd för den känslosamma sången "Lys og Varme" som spelats av bl.a. Vikingarna och Mats Blads orkester i olika dansbandsversioner.
"Lys og varme" av och med Åge själv är en av mina absoluta favoriter och sången handlar om en förälders oro för sitt barn. Säreskild raden " arvet du ska bära kan va tungt att ta med sig" är i dag mycket aktuellt när vi talar om klasskillnader. Man kan inte komma ifrån att om man som ung vill få ett bra liv ska man välja sina föräldrar, vilket ingen har möjlighet att göra. Har du bra föräldrar som ger dig en bra start i livet har du alla möjligheter att lyckas både vad gäller materiellt välstånd, god hälsa och möjlighet att själv påverka din situation. Det är det här som är grunden till klassamhället och som i dag debatteras hårt inför det stundande riksdagsvalet i september.
De som har haft lyckan att komma till världen med rika, duktiga och ansvarskännande föräldrar kan skatta sig lyckliga och kommer troligtvis att tillhöra den härskande klassen i framtiden. Dessa personer har en tendens att i högmod se ner på arbetslösa, sjuka, lågstatusarbetande och låginkomsttagare som sämre och mindre värdefulla varelser. Istället höjer de sig själva till skyarna som intellegenta, arbetssamma och mycket värdefulla. De tycker det är självklart att just de har rätt till ett överflöd med höga löner och låga skatter bara därför att de anser sig så mycket bättre och mer betydelsefulla än den övriga mänskligheten.
Nej kom ner på jorden nu ni alla pösmunkar , ni som anser er så oerhört intelligenta och nyttiga, hur vore det med lite solidaritet. Var lite tacksamma för att ni råkat få rätt föräldrar vilket ni kanske inte förtjänat och ge en liten tanke till era mindre bemedlade bröder och systrar som råkat ut för arbetslöshet, sjukdom och utanförskap. Undrar om det svider i ert sinne om ni skulle behöva avstå en liten del av ert överflöd för att alla barn som växer upp skall få en bättre och rättvisare möjligheter här i livet och ge hopp för framtiden.
Nej bröder och systrar, bekämpa egoismen och fram för mycket mera solidaritet i vårt samhälle.

Slutligen känn på denna refräng:

"Solen som gick ner i kväll
Den ska skina för de kära
Och fågelns frihet ska nog visa väg
Och det ska bli
Mycket ljus och mycket värme
Tro och hopp det får du med dig
Många tårar, tunga stunder
Är jag rädd för att det blir"

Åge Alexandersen 1984

In i studion igen

Ja nu är det faktiskt dax igen att gå in i studion och spela in nya låtar. I morgon måndag smäller det i Tommys musiklab när Offerdalsexpressen åter står på rälsen för avgång.

Ångmaskinerna är laddade med nyhuggen tjärved från Storskogens furuhedar. Visselpiporna är smorda och stinsens mössa är slät som nystruken fiolsträng en midsommaraftonskväll.

Låtarna som skall spelas och sjungas är nyutsprungna och fullständigt odkyldiga små liv som ännu inte formats av slentrian och missunnsamhet.

Hur som hellst spännande ska det bli, men ha inte för stora förhoppningar om en fullängds-CD i det här skedet, vi börjar med en singel och bygger vidare, men så småningom räknar jag med minst åtta järnvägsspår att sätta mina vagnar på. Klart blir det nog inte förrän efter älgjakten i oktober - november eller kanske till jul.

En julsång kanske skulle vara på sin plats, men hur skulle en sådan låta, sjungen av en som ogillar allt vad julmys och pys heter och möjligtvis endast raljerar med det som kallas för julstämmning.

Nej nu är vi så långt från jul man kan komma när våren står för dörren. En vårlåt passar säkert bättre och den bästa vårsång jag vet är till min syster av Dan Andersson. Det är en sång jag bara måste spela in innan jag dör, den är så oerhört vacker och samtidgt mustigt kompromisslös.

Känn på tredje versen:

"Men härlig, härlig våren kom, vart år i rosor klädd

Fast sorgens skymning sökte oss, och blekte kindens färg

En dag på knä för konungen, en natt för skuggan rädd

Och sedan drack du salighet, ur flod och fjäll och berg"

Upp till kamp för den bitterljuva vårluftens diktning och poesi.

En hälsning till Påsk

Ja, nu är även påsken överstökad med fjädrar, dun, kycklingar, ägg och hönor. Men vad betyder egentligen påsken som högtid och vad är det vi firar. Det konstiga är att vi firar ond bråd död med inslag av omänsklighet. Dessa företeelser lever tyvärr fortfarande kvar i våra dagar och är fortfarande lika hårt och oprovocerat. Våldet är något som följt mänskligheten genom historien och är ofta sprunget ur religösa konflikter. Påsken är som sagt en religöst stor högtid men oerhört få människor här i vårt land tar någon notis om detta utan dricker sitt renade brännvin till sill och ägg och är nöjda med att få några dagars extra ledighet.
Jag tillhör ju också den gruppen och jag njuter av ledighet, lättja och bekymmerslöshet samt känner mig inte ett dugg involverat i vad som hände för 2 000 år sedan. Jag skattar mig istället lycklig över att vara född på en fredlig plats och i en tid av materiellt överflöd. Jag anser mig ha tur som en V75-vinnare en högoddshelg, och ni mina kära läsare är mina medspelare, så känn er utvalda.
Men du, hedning eller religös, kom ihåg att skänka en tanke till alla mindre bemedlade här på vårt klot. Kom särskilt ihåg detta nu när vårsolen värmer ditt bleka anlete och du ligger och lapar sol med en ölburk i din hand.
Glad påsk på dig.

OS och vinterfestival

Det är bråda tider nu, OS pågår som medför uppesittande hela nätter, vinterfestivalen invigdes i går med med kvällsaktiviteter förenade med alkoholförtäring och dessutom förväntas det att man skall hålla ställningar i det man kallar för jobb på dagarna. Utbrändheten är nära men det gäller att kämpa för att klara alla möjliga medaljchanser och inte känna efter så noga.

I går kväll satt jag i Storsjöteaterns paviljong med ryggen fri och bevistade Bluesfantomen Micke Mojjos uppvisning i konsten att producera ljudeffekter ur ett stränginstrument och även röstledes frambringa läten som tagna ur en Cro-magnongrotta.

Ryktesvis hade någon form av ljusspel utspelats i det omtalade torgets omgivningar, men tocke tyll bryr je me int om. Nä je sitt hella å drick öle å sir på hur folk fäles omkring utpå torgan, de sir nästan ut som starta på Vasaloppe uttan ski.

Nä åter till väsentligheterna, vinter OS är lika med kultur och tradition vilket i sin tur kan likställas med längdskidåkning. Övriga s.k. sporter där folk snurrar omkring i luften med skidor på fötterna eller kuffar på varandra varv efter varv på en isrink har inget med riktig sport att göra, nej skiåking skere vä.

Femmilen ska bli intressant och då gäller det att våra gubbar hjälps åt, och någon får väl uppgiften att trampa sönder både skidor och stavar på Nordhuggen. Sen kan övriga blågulingar defilera i mål som etta, tvåa och trea viftande med flaggor från både Järpen och Ytterhogdal.

Nä nu ska jag värma upp inför tremil och femmil med Öl, Chips, ostbågar och allehanda förnödenheter i frisksportens tecken.

Schlagerfestival

Ja då har e sätt igång de henn schlagerspektakle henn. De ske ju vä en tävling öve häle länne, men än så läng ha re ju int vö nå oppi Offerdalstraktan. En dänn anläggninga oppi Ö-vik e fellittna mot bygdegåla i Kaxa.

Nä nu tösche je att ma sätt igång en egenen festival å klår de dänn Storsvänskan bakpå rygga.

Ma ställ opp tåckerdan artista som en "Glös Allan" en "Nisse på Kammen", osså je så ske da si att ma kan nog sla internationellt möche vär än en dänn Charlotta Pellerelli hell va hu nu heit.

Å en dänn Rubankarn frå västa köln e ju ränt intnå te ha, han e ju hälvryss en dänn.

Sän må ma ju sjong på Jamska så de henn satuklonsan i frå utlänne ske begrip nå.

Nä jamta nu bryt ma oss laus å vis att ma e värst, men glöm int ta å vä ödmjuk sänn ma ha vönne, då jett ma skryt litte ta konkurrentan fast ma egentligen töche dom e garklein.

Men sän våle vell vär når ma jett arrananger häle de dänn spektakle för all de henn lennran ti häle Europa. Unner vårt ma ske håll te då, jo ma jär iordning en tåckerdan utescen där i stänbrottan i Finnset. Våle rägne ere ju bäre te dra öve en storn pressenning åsså ha ma scen neri schaktan å läktaran oppöve stänskråvellväggan.

De ornse nog bäre ma tare som de e å int järe så märskvärdut.